Illusionen tar hem spelet på Varglyan

Jobbet som kulturjournalist är inte oävet, man får läsa böcker, intervjua konstnärer, recensera konserter, ja till och med någon gång gå på Dramaten premiärer.

Det är inte illa, men det är framför allt arbete.

Men finns det någon verklig guldkant på jobbet så är det att bege sig till daghemmet Varglyan och titta på dockteater tillsammans med tre-fyraåringar.

Margareta Selanders nya uppsättning med sig själv och sina dockor, heter "Tittut Trollet".

Men först måste vi bestämma oss för om trollen finns. Det råder blandade meningar, men majoriteten av barnen tycks vara skeptiska.

En utmaning således: ska konsten än en gång kunna besegra det tvivlande snusförnuftet?

Trollet vill leka med nyckelpigan, fast i bäcken lurar gäddan och lysmasken spelar också sina spratt, men sen blir det i alla fall kurragömma bakom stora och lilla stenen.

Där vill man nog stanna upp och i vår kroppsfixerade kultur ägna de skenbart oskyldiga ögonlocken en särskild tanke. För ögonen är ungefär de enda kroppsdelar som står stenarna till buds. Men det räcker, en blick är allt vad som behövs för att stenarna ska få liv och då är det alldeles tyst i salongen och redan då står det 1-0 till illusionen över verkligheten.

Mörkret skrämde någon i början, men nu är vi alla där omslutna av sagans färger och dofter och spänningen bara stiger när nyckelpigan, likt flickorna från Fagertjörn, blir bergtagen. Men det ordnar upp sig så trollet och nyckelpigan kan fortsätta med sina lekar.

Skulle jag klistra vuxenord på föreställningen så blir det väl succé, men sånt bryr sig nog inte barnen om när de återkommer från en resa till en värld som både finns och inte. Och får vi inte göra den resan då och då, små barn och stora vuxna, blev nog livet väldigt mycket fattigare.

Leif Larsson

Västerbottens Kuriren, torsdag 6 oktober 2005

Saga för de små utan sensmoral

Det märks att Margareta Selander känner sin publik. Det är hon som utgör Dockteater Månstjärnan och hon har hållit på så länge att hon vet vad som går hem. Hon tilltalar publiken med rätt tonfall och vet vilken nivå hon ska lägga sig på.

Men framför allt vet hon hur man skapar liv i dockorna.

Med "Tittut Trollet" har hon gjort en föreställning som är menad för tvååringar och äldre. Det är en ålderskategori vars omdöme inte är så lätt att kategorisera för en vuxen. Men Margareta startar sin saga ganska lågmält och stressar inte fram.

Frida Selander har varit med och gjort musiken, drömsk och vacker. Och sagan om Trollet, den lilla nyckelpigan, stenarna och de andra figurerna är lite udda med några roliga passager som högljutt uppskattades.

Men det finns två märkliga omständigheter med "Tittut Trollet". Dels att det får förbli en saga utan sensmoral och förmaningar till det uppväxande släktet, dels att Margareta på slutet en kort stund bryter illusionen och själv går in i pjäsen. Men även det fungerar utmärkt.

Lars Böhlin

Västerbottens Folkblad, onsdag 5 oktober 2005